Att man har/har haft en sjukdom som till exempel Anorexi kan var ganska känsligt och ganska personligt, det kan även vara svårt att förklara hur det blev som det blev eftersom att det säkert är mycket som samspelar med varandra.

Jag kallar min vän för Eva, även om hon inte heter det på riktigt.

---

Varför tror du att du fick Anorexi Eva?
- Det finns nog mer än ett svar på den frågan men jag tror faktiskt att det är mitt eget fel. Jag föll för grupptrycket i samhället och ville passa in. Precis som alla andra. Samtidigt tränade jag mycket, det i en kombination med dålig mat gör nog att man kommer in i det mycket snabbare eftersom att man rasade i vikt i början. Det fick mig nog att vilja fortsätta gå ner i vikt.

Hur fick du hjälp med din Anorexi?
- Både mina vänner och min familj märkte ganska fort att jag blev väldigt mycket smalare på en väldigt kort tid. Mina vänner försökte hjälpa mig genom att uppmuntramig väldigt mycket till att äta och försökte banka in i mitt huvud att jag duger precis som jag är, men när det hände så var jag redan väldigt fast i min diet. Mina föräldrar tog dock tag i problemet när de märkte att jag aldrig blev bättre. Det var de som hjälpte mig att söka hjälp på annat håll och det är jag mycket tacksam för.

Hur känns det idag?
- Det få gångerna jag känner att jag äter dåligt tvingar jag alltid mig själv att äta lite extra. Det spelar ingen roll då vad det är jag trycker i mig. Vikt är ju inte direkt något problem för mig så på det viset behöver jag inte bry mig. Så när jag känner att jag äter dåligt så är det bara att försöka trycka i sig precis det man är sugen på just för det tillfället. Det kan vara allt från godis till salladsblad. Det funkar och problemet försvinner mer och mer hela tiden.

Hur ska man reagera som anhörig eller kompis när någon har fått en ätstörning?
- Jadu, det är nog den svåraste frågan som finns. Det är så individuellt och man kan aldrig veta. Men det gäller nog att någon tar tag i prblemet riktigt ordentligt. Men det gäller att det är rätt person som gör det. Om det blir fel så kan problemet bara växa ännu mer. Men samtidigt som man behöver någon som tar upp problemet så måste det nog fortfarande finnas en vardag, någon som är som vanligt, glad, trevlig och positiv. Så att sjukdomen inte tar över hela ens personlighet. Detta är en svår balansgång och det är väldigt lätt att göra det värre för personen men samtidigt kan man ju inte strunta i problemet. Då kan det ju aldrig bli bättre.

Det var min intervju med "Eva", jag är väldigt tacksam att hon ställde upp och svarade på några snabba frågor och det hjälpte mig nog väldigt mycket att förstå hur man tänker när man har en sjukdom som till exempel Anorexi. Tack!