Nu är jag klar med mitt arbete. Jag tror att jag har lärt mig mycket, jag har fått mer inblick i hur det kan vara att ha en ätstörning men jag har också fått fundera en hel del. Jag tror att det är det som man lärt sig mest av. Alla smarta kommentarer får en att fortsätta fundera och att ändra och utveckla sina synpunkter. 

Det har varit kul och annorlunda att redovisa i bloggformat och jag hoppas att även betyget kommer att bli lika kul, haha. Nu ska jag fortsätta att kämpa vidare i skolvärlden men först väntar ett härligt sommarlov på mig!

Hejdå så länge!
Ebba

Jag har nyss tryckt i mig en massa ostbågar, godis, pizza och annat smarrigt.
Jag kan inte tänka mig hur det skulle kännas att gå och spy upp allt igen. Fett ovärt. Ursäkta den dåliga svenskan.

---

Idag har jag dessutom träffat en tjej som jag kände för ganska länge sen. Hon har haft anorexi, jag frågade henne hur det har varit att komma tillbaka från en sådan sjukdom.

Anorexi - ett scenario

Tänk dig själv att alla dina kompisar ska ut och bowla tillsammans och sen ta och käka en pizza ute någonstans. Självklart vill du inte äta eftersom att du har Anorexi och därmed tycker att du är för tjock.

Du vill självklart inte att dina kompisar ska märka att du inte äter något men du vill ju inte heller verka som en riktig tråkmåns och inte följa med.

Vad fan skulle man gjort?
Kan man följa med och bowla och sen bara dra? Oftast är ju ätandet efter också en del av upplevelsen tycker jag iallafall. Kan man gå dit och efter bara ta ett glas vatten, kanske inte, det skulle nog bli ganska tråkig stämning då. Men vad gör man då? Går dit käkar och sen spyr upp allting så man slipper problemet?

Det måste vara grymt jobbigt i sådana här situationer att bestämma sig för vad man ska göra. En sån här vardaglig syssla måste kännas riktigt hemsk och jobbig.

Vad gör då människor i vanliga fall när de ställs inför ett problem? Jo, de frågar någon annan vad de tycker.
Men en anorektiker vill ju oftast inte att någon annan ska veta om något. Att bära på alla dessa små vardagsproblem måste vara väldigt påfrestande. Dessutom kan anorektikern också ha fysiska symtom på grund utav undernäring och annat. Koncentrationsförmågan kan ju inte direkt vara på topp heller när man får i sig så lite näring.
JOBBIG SITUATION.

Hur faller man egentligen in i alla dessa ätstörningar?

Jag tycker att det är helt sjukt att man ens kan hamna i ett beteende där man är besatt av mat och sin kropp. Hur kan man låta sig själv bli sån. Som vän eller familj skulle jag nog ta på mig skulden för ganska mycket.

Alla behöver höra att de duger som de är, och om man får en ätstörning är ju deras kroppsbild helt felaktig, alltså måste de ha fått höra de vackra orden:
"du duger"
alldeles för få gånger. Om man aldrig får höra dessa saker, hur ska man då veta, jo..
Genom att se ut som någon som alla tycker duger. Det är ju så det är okej att se ut... det tycker ju alla..

Men är det verkligen så? Är det okej att vara så smal att andra svälter sig själva för att tro att de passar in?
Jag tycker fan inte att det är okej.

Ett annat fall. Varför får man en sjukdom som till exempel fetma.
På ett sätt tycker jag att det är mer okej på något vis. Man njuter antagligen av att äta och om man står för det och vill göra något åt problemet så tycker jag att det är mer okej än att vara pinnsmal.

Det kanske beror på att jag själv skulle vilja älska mat. Jag är själv ingen matfantast och jag tror att jag avundas de personerna som njuter av mat. Jag äter för att jag måste, inte mer med den saken. Jag är sååå avis på de människor som kan sitta i flera timmar och njuta av en god middag medan jag sitter där och petaroch äter klart på bara en kvart. Allting kanske bara bygger på avundsjuka.

En människa som har anorexia är avundsjuk på de som är smala - vill bli som dem.
En människa som försöker bli av med sin anorexia är avundsjuka på de som kan äta utan tvångstankar - vill bli som dem.
En människa som försöker bli av med sin fetma är avundsjuka på de som kan äta med måtta - vill bli som dem.

Men vad har de som får fetma att vara avundsjuka på, ingenting vad jag kommer på. De vill bara göra det som detycker om. det kanske är det som gör det mer okej enligt mig. Jag vet inte.

Jag har kollat lite närmre på en annan typ av ätstörning.

Ortorexi är en ganska ny ätstörningssjukdom. Den innebär att personen strävar emot att bli den "optimala" och den mest hälsosamma människan.

De äter oftast sjukligt hälsosamt och det innebär ofta att det blir en väldigt fettsnål kost. Detta kombinerat med ett omänskligt träningsschema kan gå väldigt snett.  Ofta börjar denna sjukdom med att man försöker att bota någon slags sjukdom, då kan denna diet vara nödvändig, men det gäller inte att bli fast i den alltför hårda dieten. Då kan det övergå i ett tvång som kan vara mycket krävande. Jag kan bara tänka mig hur hemskt det måste vara att känna att man måste äta supernyttigt hela tiden, att vara helt besatt och inte kunna tänka på något annat. Alla är värda en hamburgare

När en Ortorektiker har lyckats med en dag av fullt kontrollerad kost känns renande och upplyftande. Kan till och med liknas med en religiös upplevelse.

Tjabba, Tjena, Hallå!

Det här är då mitt första inlägg i min nya blogg.
Den här bloggen ingår i ett skolarbete. Det är en fördjupningsuppgift i Sv A, jag ska skriva om ätstörningar. Jag tycker själv att ätstörningar är ett mycket intressant ämne och jag hoppas på att kunna lära mig mycket om hur man känner sig och hur det funkar när man har någon sorts av ätstörning.

Bloggen kommer att innehålla en ganska lång text på ca 200-400 ord, kanske uppdelad i flera mindre inlägg och en intervju. Sedan lägger jag ju självklart upp alla mina funderingar och mina slutsatser så mycket jag bara kan.

Tjollahopp!